Wow, vilket jobb!
I fredags började mitt efterlängtade intro på hemtjänsten. En pirrig men spännande dag som började fyra på eftermiddagen. Det var inte alls så stressigt och ont om tid som jag tidigare fått uppfattning av. I och försig kan det naturligtvis bero på var i landet en jobbar. Förutom att träffa en helt del härliga vårdtagare och kollegor fick jag dessutom ratta en fyrhjulsdriven automat något jag är lovligt stolt över! Roligt att köra annat än gammvolvo för omväxligsskull.
På tal om att ratta runt så var Johannes och jag på introduktionskursen för övningskörning i måndags och det är lika roligt varje gång att träffa folk jag inte träffat innan men folk som mamma på ett eller annat sätt känner. För mitt under kursen utbrister hon som håller i kursen:
"Det är ju du som är Marikas dotter! Hennes känner ju jag. Nu ser jag det, ni är så lika".
Det är en av de saker jag saknat mest med att bo i stan eller på "annan ort"; att bli igenkänd. Jag gillar inte den anonymitet som råder i städer, stora som små och särskilt som nyinflyttad. Det roligaste av allt är ju trots allt att jag inte "är här ifrån".
Mamma och jag flyttade hit upp när jag var 3 år gammal och mamma fick då starta från ruta ett med enbart några få bekantskaper och fick jobba sig uppåt. Det har i sin tur har lett till att folk jag aldrig träffat ändå känner igen mig genom mamma. Det skadar inte att mamma och jag uppenbarligen är väldigt lik varandra.
Det är svårt att fånga det på bild, (särskilt när en av bilderna är nästan tio år gammal, gissa vilken 😉).
Vad tycker du som läser detta? Syns det att vi är mor och dotter även på bild?
Ha det bäst så länge! 💜