Moasadventure

 

Som tidigare lämnts så deltar Diego och jag iår med i Agria kattparad för att skänka 10 kr (per anmäld katt) oavkortat till ett antal katthem runt om i Sverige. Ett av dessa katthem är Djurskyddet Östersund, vilket är ett katthemmet som tog hand om en av mina ögonstenar medan hon inte hade ett hem.

 

Enligt Agrias egna hemsida vart stödet ifjol hela 167 180 kr som gick ut till de medverkande katthemmen.

(TW: 💔djur som gått bort💔)

 

Dags för Agria kattparad som jag iår kommer delta i. Det blir premiär för mig och Diego. Tyvärr har vi gått från 4 katter i fjol till 1 katt iår så det kommer bara vara jag och Diego som deltar. Min underbara Tila var katthemskatt som en kompis till mig adopterade från katthemmet i stan.

 

Tila var en otroligt fin och extremt speciell katt på alla de bästa sätten och jag är enormt tacksam för den tid jag fick med henne.

Chiba är katthonan som gav mig den katt som i helgen kommer gå i kattparaden och hon var ett enormt stöd för mig i tonåren.

 

Samma katthem som Tila kom ifrån la upp en länk för att anmäla sig till Agria kattparad, (här kan du enkelt anmäla dig om du vill delta, det är helt kostnadsfritr) och de var även med på listan över de katthem som kommer få ta del av den donation som sker efter paraden. För varje katt som deltar i paraden skänker de 10 kr oavkortat till olika katthem runt om i Sverige. Det går att läsa mer om det på deras hemsida (här).

 

Så den 29-30 maj kommer jag lägga upp någon eller några bilder då Diego och jag är ute på en promenad och lägg upp på mina sociala medier under taggen #agriakattparad. 

 

 

I fredags började mitt efterlängtade intro på hemtjänsten. En pirrig men spännande dag som började fyra på eftermiddagen. Det var inte alls så stressigt och ont om tid som jag tidigare fått uppfattning av. I och försig kan det naturligtvis bero på var i landet en jobbar. Förutom att träffa en helt del härliga vårdtagare och kollegor fick jag dessutom ratta en fyrhjulsdriven automat något jag är lovligt stolt över! Roligt att köra annat än gammvolvo för omväxligsskull.

 

På tal om att ratta runt så var Johannes och jag på introduktionskursen för övningskörning i måndags och det är lika roligt varje gång att träffa folk jag inte träffat innan men folk som mamma på ett eller annat sätt känner. För mitt under kursen utbrister hon som håller i kursen:

"Det är ju du som är Marikas dotter! Hennes känner ju jag. Nu ser jag det, ni är så lika".

 

Det är en av de saker jag saknat mest med att bo i stan eller på "annan ort"; att bli igenkänd. Jag gillar inte den anonymitet som råder i städer, stora som små och särskilt som nyinflyttad. Det roligaste av allt är ju trots allt att jag inte "är här ifrån".

 

Mamma och jag flyttade hit upp när jag var 3 år gammal och mamma fick då starta från ruta ett med enbart några få bekantskaper och fick jobba sig uppåt. Det har i sin tur har lett till att folk jag aldrig träffat ändå känner igen mig genom mamma. Det skadar inte att mamma och jag uppenbarligen är väldigt lik varandra.